Grattis Moa och Moa

Helt underbart. Två fantastiska Moa samma dag!!

Först hade jag förmånen att få se Moa Folke från Tranås vinna Skandia Tour Riks på Kumla GK. En härlig tjej som också vann McDonalds Juniorpokal på Mosjö i början av juni. När jag kom hem fick jag se Moa Hjelmer bli Europamästare på den svåraste sprintdistansen, 400 meter. Även om de två Moa är på olika nivå i sina idrotter, har de något gemensamt, deras inställning till idrotten. Ingen av dem slutar tävla förrän sista putten är i hål, eller mållinjen är passerad.

Det skapar vinnare!

Det ska bli mycket intressant att följa utvecklingen under de närmaste åren för golf-Moa och friidtrotts-Moa.

Musik är livet

Härligt för en pancho att se ett av de stora intressena föras vidare av barn och barnbarn. Den här gången är det barnbarnet Erik som fått ett gig på lördag, då han skall underhålla med gamla och nya visor till gitarr. Riktigt fint att han alldeles strax kommer till mig för att fylla på repertoaren av lite äldre visor. Skönt att känna åtminstone en liten delaktighet när traditioner bärs vidare.

Lycka till Erik, jag vet att du kommer att göra ett bra jobb.

Via en av länkarna här bredvid kan du lyssna på en av Eriks egna låtar.

Jasså, det är så det är

Bältros är inte att leka med. Visserligen har smärtorna i stort sett försvunnit, men man blir trött av medicinering och att man inte kan sova. Vid minsta försök att lägga sig ner: Då gör det ont!!!

Blåsor och utslag runt halva överkroppen.  Det blir att sitta uppe någon vecka. Undrar hur mycket jag får gjort om jag sitter och jobbar i stället för att plåga kroppen med att ligga?

Mera sjuk Pancho

Är man panchobloggare så måste man ju skriva om sina sjukdomar. Där har det varit svårt, för jag har ju inte haft några. Men nu så! Visst var det Bältros jag hade. När man en gång har haft Vattenkoppor så sitter man där med latent Bältros livet ut. Ibland bryter den ut. Ibland kan det vara lindrigt, men den här gången var det ett aggressivt utbrott. Det gjorde ont, men jag som inte är van att ha smärtor har svårt att bedöma om det är smärtor på en nivå så det är något att gnälla över. Bäst att jag tror att jag har ondast. Är man panchobloggare så är man.

Tur och retur till akuten

Jaha, då börjar veckan närma sig sitt slut.

Den började förra söndagen med att jag tävlingsledde  en trevlig Skandia Tour Distrikt, där man träffade många trevliga ungdomar med ambitionen att så småningom vinna både US masters och British open, och nog finns det potential……… De två killarna som spelade särspel om segern visade verkligen talang.

Efter den öppningen hände något som inte var riktigt väntat. Tur och retur till akuten. Första gången i mitt liv jag åkte ambulans. När läkaren uteslutit både hjärtinfarkt och propp i lungan, så fick jag åka hem. Jag var rätt tunnklädd så det var skönt att bli skjutsad hem av en dotter. Nu när några dagar ytterligare passerat kan det hända att jag har förklaringen. Antagligen har jag fått något som heter Bältros. En virussjukdom som ligger latent hos alla som haft Vattkoppor. Så nu får jag dras med utslag ett tag, och lite ont möjligen ytterligare ett tag. Det får man ta med jämnmod, normalt är det inte så farligt.

Bara att blicka framåt! Tävlingssäsongen är i full gång. Nästa helg åker jag till Öjared för möte med ledningsgruppen i JMI (Junior Masters Invitational)

Valborg

Ja då var det Valborgsmässoafton! Som ni förstår av hur ofta jag skriver i min blogg så tycker jag att tiden bara flyger iväg, jag hinner ju inte skriva så ofta som jag skulle vilja om man räknar dagar, men jag tycker att det är ofta eftersom dagarna bara försvinner. Då har jag ändå bortsett från de dagar jag tycker var helt onödiga och de dagar jag har strukit ur almanackan.

Inte så varmt, men en fantastiskt fin Valborg. Vi tog våra cyklar och åkte till stan. Tittade in till Anita i butiken och fikade på Wasa innan vi cyklade hem. När vi kom hem var det ändå så skönt ute så vi kunde sitta ett tag och njuta i vårsolen. Vi passade också på att njuta av den nya fina porten vi, tillsammans med grannarna Tommy och Maggan monterat på baksidan. Nu har Maggan och Britt-Marie dekorerat med blommor så nu är det extra trevligt. Tur bara att Maggan gick upp i natt och tog in blommorna en stund, för det var FROST!!!

Summarn kummer. (hoppas jag)

Jämmer och elände

Hälsporre var inte kul! Och när det precis började kännas bättre så jag började tro på att vänsterfoten skulle börja göra tjänst igen, då skadade jag höger stortå så den blev blå, grön, blodig och bultande. Det blir att fortsätta halta, fast åt andra hållet. Golf när man inte kan gå är inte att tänka på, så nu får man hoppas att läkningen går fort. Under tiden får jag väl hålla mig till regelföredrag, tävlingsplanering, domarplanering och så att halta iväg för att sjunga och spela.

Nåja, det kanske inte är så farligt, jag är ju bara lite halt.

Jag tänker på den gamle kungen, ”Erik den läspe och halte”. Han hade ju dubbelhandikap. Jag har ju bara ett som just nu sitter i höger fot.

Visst ja, jag har ju en jädrans massa handicap i golfen.

Varför försvann våren?

Nog tog väl sommaren slut väldigt fort. I slutet av mars var jag övertygad om att sommaren var här, men den 1 april lät väderprognosen som ett aprilskämt, och nu känns det som det är mörk november. På lördag ska det visst komma snö. Är det sant att det är påsk? Är det inte första advent? Bara att plocka fram glöggen och pepparkakorna och så är det väl snart jul.

Riktigt så illa är det kanske ändå inte, men nog känns det som säsongen är avlägsen. Inte riktigt som på bilden kanske, men ändå….

Säkrast att jag sätter fart och fördelar årets domaruppdrag för snart är tävlingarna i full gång. Det blir nog en vår igen, bara alla mörka moln och iskalla vindar får passera.

Riktigt så här illa är det inte, men det känns nästan så

Distiktsdomakonferensen avslutad

Ja då var distriktsdomarkonferensen avslutad och man får vara med ett år till.

En mycket intressant helg, med många nya deltagare. Känns bra inför framtiden att det finns nya som tar vid när vi som varit med ett tag blir för gamla.



En ”lagbild” från DD konferensen



Sveriges första TLR2 avslutad

Tidigare i veckan avslutade vi den första utbildningen för domare och tävlingsledare på distrikts-/regionalnivå, TLR2. Den första i landet. Vi kursdeltagare lotsades igenom regeldjungeln av två av de bästa i landet. Tempot har varit högt som sig bör på en utbildning på den här nivån. Ett jättetack till Thorsten som varit en av de drivande för att den här utbildningsstegen skulle bli verklighet. Utan honom tror jag inte vi varit i gång på många år ännu. Det här kommer att ge förutsättningar för ett riktigt lyft när det gäller regel och tävlingskunskaper i hela golfsverige

Här får ni en ögonblicksbild från utbildningen.

Vilket pancholiv

Första gången jag blev morfar i en ålder av 38 år, fick jag en morfarskäpp av mina snälla kamrater. Nu har jag börjat använda den. För några dagar sedan drabbades jag av något som tycks vara en inflammerad hälsena. Det är inte nog med att det gör väldigt ont, det är även rätt besvärligt att gå. Mitt psyke är inte byggt för att sitta still, så jag fick fundera på hur jag skulle förflytta mig på det minst smärtsamma sättet. Tack Anna! Din ankomst till världen hjälpte mig. Nu kunde jag ta fram käppen som lite stöd. Eller också är det bara så att man ska använda käpp när man är morfar. Jag kanske ska fortsätta när hälsenan blir bra. Det är ju frestande på andra sätt också, man får ju väldigt mycke tyckom när man har ont. Ja ja, snart är man väl frisk igen och allt blir som vanligt.

har trotts jämmer och elände haft en bra och aktiv dag. Först var jag på Ölmbrogården och spelade för panchos när Axbergs SPF pjöd på våffelkalas.

Inte nog med det. I kväll var jag på årsmöte. Först lade vi ner en förening, och därefter genomförde vi ett årsmöte för det nya sammanslagna Örebro City Golf and Country Club. Ser ut att kunna bli riktigt bra.

Inte blev jag bättre

Jag lovade vässa mig lite, men inte blev jag bättre.

Har repat i eftermiddag inför en spelning senare i veckan. För övrigt väntar kurs i morgon och på onsdag, bl a i Västerås. Annars tar förberedelserna inför domarprovet på söndag all tid.

Vart tog han vägen....????

Härom dagen fick jag ett mail från en god vän som frågade: "Vart tog du vägen?"

Man kan ju undra när jag inte hör av mig via något av de möjliga media som står till förfogande. Till och med Panchobloggen har legat nere sedan den 16 februari. Klart att vännerna undrar om jag lever.

Jo då, jag lever! Ibland går man in i någon sorts bubbla där man glömmer allt omkring sig utom det som är uppgiften för stunden.

Sen sist har jag i alla fall hunnit med att ta en lektion för vår eminente PRO, jag har hunnit träna lite (alldeles för lite), den 25 februari genomförde vi en ”tävlingsledardag” på Scandic Väst med, i det närmaste, 50 deltagare. Vi är ju begåvade med författaren till Spel och Tävlingshandboken i vårt distrikt. Han och en före detta förbundsdomare som är en av de bästa i landet när det gäller regler höll i dagen, så frågan var om det skulle bli bra eller om det skulle bli bra. Efter det har vi hunnit rulla igång TLR1 och TLR2, så vi räknar med att vårt distrikt skall vara väl förberedda när tävlingssäsongen kommer i gång.

Jag har varit ute och spelat en del (min gitarr, en trogen vän), en del vanligt jobb har det också blivit.

Måste se till ett sköta min blogg lite bättre och att sköta kontakterna med mina vänner mycket bättre.

Ja ja, när man lever pancholiv kanske man får lov att vara lite disträ.

Inga genvägar

Tänk att det skall vara så omöjligt när man tar ett järn. Ja ja, på lördag fungerar det nog, men det var inte riktigt det jag tänkte på.

I flera år har jag haft problem att spela med mina järnklubbor. Träklubbor och hybrider fungerar ganska bra, men så fort jag får en järnklubba i handen är det som förgjort. Jag har försökt allt möjligt, men så fort jag försöker blir det bara värre. Jag har hört att man kan köpa både bra sving och bra spel i varuhusen som saluför golfutrustning, så jag styrde mina steg till landets största golfvaruhus och började prova klubbor som var nästan hybrider till sin utformning, men… Min hjärna sa till mig, ”vadå? Det här är ju järn!”, så det var bara att bita i det sura äpplet. Det är nog inget fel på mina klubbor. Lika bra att lägga pengarna på lektioner hos vår duktiga Pro i stället, det ger nog mer i längden. När min hjärna säger ”hurra, du har ett järn i handen”, då har vi lyckats.

Det rockar om mina panchovänner!

När jag var ung (yngre), så sa jag alltid att: ”när jag bli pensionär skall jag spela rock på ungdomsgårdarna”.

I dag finns inte ungdomsgårdar i den formen som det fanns då, och rocken har ändrat karaktär, så jag bestämde mig för att ändra inriktning . Det blev en pancomusiker på panchomöten i stället, och det har blivit jättetrevligt. Alltid en kunnig publik som lyssnar med alla sinnen. I dag var det Idrottsparken i Kumla som gällde. Det spelade ingen roll om jag valde visor från vår fina och stora svenska visskatt, gamla standards eller helt enkelt dansbandslåtar, de var med. Det är fantastiskt att spela för, eller skall jag säga med, en publik som kan musik och som tycker om att delta i det ögonblickliga skapandet. Det är en upplevelse som är underbart skön.

Än svänger det om gubben

Panchomys

När man är pancho är det möjligt att ha myskväll när som helst. Åtminstone när jag får veta att jag har ledigt ett helt dygn. Den insikten drabbade mig omkring klockan 16,30, när vi börjat fundera på hur vi skulle komponera resterna efter helgens mat till en måndagsmiddag.

Snabbt beslut: Vi går ut och äter!

Efesos ”Gös på planka” är något alldeles extra gott. Med ett bra vin till så är middagen fulländad. (tack så väldigt mycket för presentkortet, det förgyllde verkligen vårt pancholiv)

Visst känns det lite busigt att få lyxa till det lite en måndagskväll, men det är så vi har det vi panchos, speciellt när vi har ett dygn ledigt.

Adrenalinkick

I dag ringde Kristina från Väntjänsten i Kumla och skrämde upp mig. Hon frågande om jag var bokad att spela åt henne i Kumla i dag, om ungefär en timma! Jag kan säga att pulsen steg. Jag är inbokad den 9 februari och håller som bäst på att fila på repertoaren inför det giget. Nu var det inte så farligt för min del, det var en annan gubbe som skulle vara i Kumla i dag. Han hade inte i sina anteckningar att han skulle vara där, så Kristina ville bara kolla att hon inte förväxlat oss vid bokningen så vi skulle bli två där i dag. Det hade kanske blivit rätt kul, men hon hade inte förväxlat. Möjligen var det någon annan som inte hade riktig koll.

Det tog en stund innan pulsen gick ner. Det tog ungefär två sekunder att varva upp och vara beredd på att rycka ut och lösa ett problem. Det tog betydligt längre att få ner nivån på adrenalinet.

Det är kanske bara nyttigt att bli utsatt för sådana här chocker emellanåt, det håller panchos på hugget.

Nu är det bara att fortsätta förbereda inför säsongen.



Nu finns boken hos Golfbokhandeln



Nu gick tiden snabbt

De sista tio dagarna bara försvann.

Det är klart, när jag tänker tillbaka så inser jag att en hel del har blivit gjort. Det tyngsta arbetet just nu är bokslut för dotterns företag. Samtidigt börjar alla förberedelser inför den nya golfsäsongen att gå in i en allt intensivare fas. Distriktets tävlingsprogram är fastställt (nåja, i princip). Nu trycker det på för att få in alla tävlingar i GIT. De nya handböckerna och regelböckerna börjar droppa in från förlagen. Utbildningar skall förberedas, informationsmöten planeras och en massa andra aktiviteter skall förberedas. Dessutom skall jag själv hinna med att läsa in mig på alla nya regler så jag ger mig en chans att klara årets domarprov. Ja ja. Jag får säga som ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann”: Det är som det är och det blir som det blir.

Födelsedagskalas

I dag fyllde min älskling år.
Hon hade bestämt att vi inte skulle ha någon fest, men lite kycklingsallad hade vi ändå för dem som tittade hit. Lite ställd blev hon vid 11-tiden när mina två bröder dök upp och uppvaktade. En av de bästa vännerna sedan vi flyttade till Örebro dök också upp under eftermiddagen Det tog en stund innan hon hämtat sig. Så här på kvällskvisten är Örebrobaserade barn, barnbarn och barnbarnsbarn här. En härlig dag med många fina presenter, och framförallt: väldigt mycket kärlek den här dagen. Om jag förstår kroppsspråket  rätt så är hon väldigt nöjd med sin dag.

Födelsedagsbarnet ser till att vi får kaffe

Några av "gästerna"



De med barnasinne fick sitta på golvet med leksakerna --



medan de mer mogna satt i soffan och konverserade

   

Inte längre någon hund

Jaha, Då är vi utan hund!
I dag kom sonen och hans sambo och hämtade Bessie, så nu är vi helt själva. (bortsett från efterlämnad päls som räcker till en tröja) Det blev så tyst och kravlöst hemma hos oss, så vi var bara tvungna att åka ut ett tag. En helt privat ölprovning och god mat med ett skapligt Egyptiskt vin till ger lite tröst, men visst saknar man Bessie och de regelbundna promenaderna. Det går inte heller att behålla regelbundenheten genom att låtsas. Folk tittar så konstigt på oss när vi går ut och går med ett tomt koppel!!????!
Nu är i alla fall vardagen i gång, och förberedelserna för den nya golfsäsongen tar det mesta av tiden. Det är en hel del kurser, möten och annat som skall genomföras. Undrar hur dom gör som hinner spela golf också?? Kan det handla om prioritering? (svårt ord att förstå egentligen) Om jag slutar att ironisera över allt, så ser jag fram mot ett mycket spännande år både vad gäller utvecklingen av den nya klubben och alla de aktiviteter som vi planerar. Ska bli kul att pröva det nya upplägget av SeeMore Tour.

Hur kan man

I dag hörde jag om en innebandyturnering i Uppsala. En ledare hittade en tioårig pojke utanför idrottshallen i kylan, med bara matchkläderna på sig. Hans pappa hade åkt hem och lämnat honom kvar. När ledarna kontaktade pappan motiverade han sitt handlande med att "pojken hade spelat så dåligt att han skulle få gå hem".
Hur kan man tänka så? Hur kan man överge ett barn?
Under många år var jag ungdomsledare både i friidrott och judo. Alla vi som var ledare hade en gemensam strävan. Att alltid försöka hitta något positivt i barnens prestationer. Även om de ibland var långt efter sin jämnåriga, så fanns det alltid positiva bilder att förmedla när man jämförde med dom själva eller vad som hellst annat. Vi trodde på, och jag tror på, att det skulle bidra till att barnens utveckling. Ingen av oss trodde att alla skulle kunna vinna VM, men vi var övertygade om att alla kunde bli världsmästare på sitt sätt. Även när vi försöker förmana eller korrigera måste vi göra det kärleksfullt. En bra regel ar att fundera över: gör jag det för min eller barnets skull.
En av de allra viktigaste förutsättningarna för att barn skall utvecklas positivt och ge dom de bästa förutsättningar i deras liv är att ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek.

Hund

Jaha, Då är man med hund igen.
Under julen hade vi Sally http://sallyshus.blogspot.com/ hos oss medan husse och matte var i Egyptenm på julsemester. Nu har vi Bessie en vecka medan hennes husse och matte är i Frankrike på skidsemester.
Nog ger det en viss regelbunden rytm åt tillvaron!

Bessie

De flesta var här

Varje år träffas vi och äter julmat tillsammans. De flesta var här. Jättekul!!
Inte är det så mycket utrymme i vårt lilla radhus, men vi har det trevligt i trängseln. Oftast är det annandagen som gäller, men i år blev det trettondagsafton i stället. Som att förlänga julen lite. I dag kommer sonen med familj så då förlänger vi ytterligare.
Jag tror jag förlänger julen ytterligare några dagar. Skall spela på Axbergs församlingshem den 12 januari (tjugondag Knut) så det blir en lämplig avslutning.

En av de älsta och en av de yngsta i släktens Örebrogren