Äntligen kunde vi gå ut en tur

 

Så var det då äntligen dags. Vad jag har sett fram mot att få ta BM i rullstolen och gå ut på en riktigt skön promenad.

Veckan har ju knallat på sedan jag skrev senast.

När jag kom i tisdags var hon pigg och glad. Sjukgymnasten var nöjd med henne och ville egentligen bara att hon skulle fortsätta träna med gåbordet som hon gör. Efter ett tag började hon bli trött, inte att undra på som hon hållit på. Efter en mysig kaffestund ville hon lägga sig. Yngsta dottern som kom lite senare fick träffa en mamma som mest sov.

Onsdag var hon på riktigt bra humör. Vi hade en härlig stund och pratade om allt möjligt, och om planen att vi skulle gå ut och gå på torsdag.

Tji fick vi. När jag kom på torsdag var hon trött och hade riktigt ont. Stygnen efter operationen togs bort på torsdag förmiddag så hon var verkligen inte i form. Bara trött och frusen. Mellandottern lyckades få komma in trots att hon inte var anmäld, men hon hade med kläder som BM behövde så dom gjorde undantag.

Så kom äntligen dagen. När jag kom upp till henne fick jag hjälp att ta på henne varma kläder och sen rullade vi ut till två döttrar och en Sally som väntade utanför. Efter en härlig promenad fick vi också en skön kaffestund utomhus innan det var dags att gå in. När vi kom in var hon trött av ett annat skönare skäl. Frisk luft. Hon hade inte varit ute sedan före olyckan. Det här gör vi om så ofta det går.

 

En händelserik dag!

Först en stunds härligt mys med BM

därefter spelning på församlingshemmet

och avslut med Örebro läns Golfförbunds årsmöte

 Eftersom jag skulle spela på eftermiddagen så kom jag till BM en annan tid. 11 på förmiddagen. Alla morgon/förmiddagsbestyr var nyligen avslutade så jag fick en härlig mysstund med en pigg och fräsch BM. Tur att jag fick ändra besökstiden till i dag, för det här hade jag inte velat gå miste om

Under sommaren hade jag en del spelningar utomhus, men nu när det är ruggigt ute och man behöver krypa inomhus är det lite mindre igen, så varje spelning blir extra kul.

 Diakonen Charlotta Hedström inledde med en lite andaktsstund och ett par psalmer till ackompanjemang av Längbro Kyrkas kantor

Därefter var det kaffe, och min tur. Vad trevlig vi hade. Det är så härligt när publiken känner igen det jag spelar, ler lite och nynnar med.

Spelningen slut, hem och lasta ur instrument och förbereda för att åka på höstårsmöte.

Ett årsmöte är ett årsmöte med vad det innebär av formaliteter. (Jag blev omvald till styrelsen för ytterligare två år) precis innan ordförande Anders Eriksson avslutade mötet kallade han fram mig. Jag tilldelades SGF:s silvermärke nr 388.

       

Jag känner mig mycket hedrad och stolt över utmärkelsen. Jag fick en bukett fina blommor också. Synd att inte BM är hemma och får se den fina buketten.

Efter att mötet avslutats fick vi lyssna till två exemplariskt korta, men ändå innehållsrika fördrag av SGF:s klubbrådgivare Stefan och bankonsulent ”Bobban”

 

Framsteg

 I går när jag kom var BM trött och låg i sängen och vilade. När den fina personalen kom in med kaffe till oss ville hon upp, så vi fick en fin kaffestund tillsammans.

I dag kom dom rullande med henne när jag kom. Jag har tagit dit en gitarr, så jag spelade en stund, och hon sjöng med som vanligt. När jag höll på att packa ihop gitarren sa hon att det var jobbigt att sitta så länge. När jag vände mig om stod hon upp. Hade för första gången efter olyckan rest sig utan hjälp. Härligt

 

Det enda är att jag är rädd att hon skall falla och skada sig igen. Hoppas dom passar på henne när hon sitter i stolen.

 

Vilken tuffing

 

Fast hon har ont hela tiden så klagar hon inte. Istället berömmer hon personalen för att de är så duktiga. Hon kan säga det många gånger, men det kan dom gott få höra om och om igen.

Ibland säger hon fula ord när det gör riktigt ont, men då varnar hon först. Det är väl bra artigt.

Hon kanske inte märker det, men jag ser när jag tänker tillbaka till förra vecka att hon blivit bättre. Förra vecka skrek hon (och sa fula ord) när hon skulle i eller ur rullstol eller säng. I dag gick det ganska smidigt även om det naturligtvis gjorde ont.

Det märks också på ett annat sätt att hon blivit bättre. Idag sa hon: Nu är jag trött på det här, kan vi inte åka bort på semester. Det var ju så trevligt på Laholmen i Strömstad, vi tar och åker dit!

Det är lite kallare nu, men hon tycker att vi kan klara det eftersom vi har bra kläder.

 

Korttidsboende

 

Omkring 10,30 i dag checkade BM in på korttidsboendet, Harriet Lövenhjelms väg.

Jag var där när hon kom och lämnade kläder och lite annat som hon behövde ha med sig.

Skönt att komma bort från sjukhuset tyckte hon, All personal var jättebra, men det var hela tiden spring och ljud från korridor och rummen intill, så inte blev det mycket vila och sova inte. Här på boendet kändes det lugnt och skönt.

Jag var hos henne ett par timmar, och sedan har hon fått både lunch och kaffe. Vid fyratiden kom Katarina och Kajsa till henne, så det blev säkert en bra avslutning på dagen. I morgon eftermiddag är jag hos henne igen.

Nu är det bara att vänta på att skadan läker så vi kan börja göra lite kul saker tillsamman igen.

 

Vårdplanering

 

Idag blev det telefonmöte om vårdplanering. Alla var överens om att det bästa är en plats på korttidsboende. Hemma finns inte de resurser som krävs för att hon skall få den vård som krävs.

Klart att jag velat ha henne hemma, men hon måste får bra vård, så kanske vi kan åka på någon ny trevlig resa tillsammans.

Innan jag hann hem från mitt besök hos BM ringde dom och sa att hon hade en plats som hon flyttar in på imorgon, Ganska nära där vi bor så det blir bra.

Det var svårt att lämna henne idag. Hon hade väldigt ont. Smärtan är kanske det jobbigaste just nu.

 

Hur blir det sen då?

 

När jag kom idag låg hon i sängen och var lite trött. Efter ett tag satt hon i rullstolen och fortsatte vara trött tills kaffet kom. Då blev det en annan fart. Hon har alltid älskat kaffestunden.

Vi var klara över vår planering. Växelvård skulle ge oss extra tid. Vi räknade med att efter en tid utöka till två veckor i månaden. Det hade kanske gett oss ett extra år, eller till och med mera, Men så hände det som inte fick hända.

Nu är hon på USÖ och har fortfarande förskräckligt ont så fort hon rör sig. Hon är färdigbehandlad vad gäller läkarna på USÖ så därför ska hon skrivas ut. I morgon är det planeringsmöte för vården efter utskrivningen.

Vad som än händer så kommer det inte att bli så som vi hade tänkt. Nu gäller det bara att ge BM:s höft största möjlighet att läkas, helst så hon kan gå igen, 

Åtminstone någorlunda om hon får ha sin rosa käpp med hjärtan.

 

Ett litet steg varje dag

 

Idag hade hon bytt rum när jag kom. Hon satt i en rullstol och smaskade på desserten som hon sparat från lunchen. Hon hade varit uppe ganska länge, och hon hade också fått gå några steg med hjälp av ett gåbord.

Efter en stund började hon bli trött så personal kom och hjälpte henne i säng. Det gjorde ont. Några minuter senare fick hon kaffe och bulle, då var smärtan redan glömd.

Ibland glömmer hon att hon har skadat sig. Då tänker hon att hon redan nu ska kunna gå som hon gjorde innan olyckan. Visserligen behövde hon en käpp och en hand, men ändå.

Då nyper det till i hjärtat. Hon kanske aldrig mer kan gå som hon gjorde. Det är ju inte bara sviterna av höftfrakturen som skall övervinnas, hon har också sin sjukdom att tampas med, men hon vägrar att ge upp.

Den lilla damen är urstark och en inspiration för många andra i hennes omgivning.

 

En liten skrattfest

 

När jag kom till BM i dag var en sköterska hos henne. När jag klev in genom dörren sa hon, ”Nu kommer Åke”. ”Få se om det är rätt Åke” sa BM, ”Ja då, det är min tomte som kommer”.

Hon var på bra humör. Hade fått sitta i rullstol ett par timmar tills hon blev för trött. Riktigt skönt att få komma ur sängen ett tag.

Vi hade en härlig stund tillsammans. Personalen kom med kaffe och bulle till oss så vi fick fika ihop också. Mysigt!

När jag gick kom yngsta dottern och hälsade på henne. Dom hade en rejäl skrattfest hela tiden. I kväll tror jag BM somnar gott även om hon fortfarande har väldigt ont i höften. Riktigt goa skratt är bra smärtlindring.

 

Skönt besök

 

Efter besöket i går var jag lite ledsen. I dag var det en helt annan BM som låg i sängen. Visst har hon ont, hon opererades ju i torsdags och en sån här skada tar tid.

När jag kom i dörren sprack hon upp i ett stort glatt leende. Ett leende som gör att man bara smälter.

I dag har dom börjat med lite träning. Hon satt upp på sängkanten och åt sin lunch. Lite rädd att det skulle göra ont, men satt ändå kvar på sängkanten en bra stund. Säkert väldigt skönt att få sitta efter att bara ha legat i flera dagar.

Vi satt i ett par timmar och pratade om allt och ingenting, eller ska jag säga, bara var tillsammans..

Till slut började hon bli trött så vi sa hej då till varandra så hon skulle hinna villa lite innan hon skulle få mat. Då skulle hon få sitta en stund igen.

Ser redan fram mot morgondagens besök.

 

Nu börjar den mödosamma rehabiliteringen

 

I går när BM fick hjälp att ringa till mig var hon nog lite hög efter narkosen. I dag när jag kom var hon trött, väldigt trött.

Hon skulle ha börjat med sjukgymnasten i dag, men hennes värden var så låga så hon fick en påse blod i stället.

När jag kom vid halv två sov hon. Efter ett tag vaknade hon, sedan tog det en stund innan hon visste vem jag var.

Hon charmar alla. Personalen på ortopeden gillar henne för att hon är så tålig trotts att hon har ont. I stället för att klaga ger hon dem beröm och inte minst, fastän hon är i rätt dåligt skick. så håller hon på att lära dem värmländska. Dä ni

Just nu är hon fullproppad med smärtstillande. Hoppas hon får börja med träningen ganska omgående. Även om det gör ont är det nödvändigt att hon kommer igång om hon ska ha en chans att bli någorlunda återställd. Hon har nog problem ändå utan att den här olyckan lägger dit en extra börda.

PS; Bilden är från 11 mars i år.

 

Stor eloge till personalen på USÖ

Efter lång väntan var det i dag dags för BM att bli opererad för sin höftfraktur.

Naturligtvis var jag väldigt glad att det äntligen blev av, men även lite nervös. Man vet ju aldrig vad som händer.

Under eftermiddagen när BM låg på operationsbordet åkte jag till boendet där olyckan hände och hämtade hennes saker. Chefen berättade att hon hade inlett sin vistelse på ett lysande sätt, genom att få både personal och gäster att bli glada och må bra. Det är sån hon är.

När jag kom hem ringde jag till avdelningen, men dom visste inte något förrän hon kommit tillbaka, så jag beredde mig på en stunds väntan.

Då ringde telefonen. ”Hej, det är syster Ann från USÖ, jag har en här som vill prata med dig”. Det var BM. Lite sluddrig på rösten, hon hade ju inte riktigt vaknat ännu ur narkosen, men glad som vanligt. Ett av de bästa samtalen. Jag kommer inte ihåg vad vi pratade om, men vi pratade. Skönt ändå att det finns ljuspunkter i det svåra.

Tack personalen på USÖ. Ni är guld.

 Det skiftar snabbt…

 

 

För några dagar sedan satt hon i soffan med ett glas av sitt favoritvin i handen. I dag ligger hon på ortopedkliniken och väntar på operation efter en fraktur på vänster höft.

I går inledde vi växelvård, och allt verkade bra när hon bekantade sig med personal och andra gäster. På kvällen hann inte personalen in till henne snabbt nog när hon ville på toa. Hon gick upp, men hittade inte toadörren. När personalen öppnade dörren snubblade hon och föll, med en höftfraktur som följd.

Klart att hon har ont, men hon är ändå på gott humör och väntar på operation. Trött efter natten och dagens väntan, men ändå glad när jag besökte henne.

Nu får vi börja fundera på hur vi skall hjälpa henne på bästa sätt när hon kommer hem från USÖ. Även om hon behövde mycket hjälp förut, så blir det en helt annan sak nu. Tar kontakt i morgon med sådana som har lite bättre koll än jag.

 

Nytt skede i livet….

I dag har jag för första gången lämnat BM på växelboende. Hon skall vara där en vecka i månaden. Och i dag började det. Coronapandemin har försenat starten med några månader, men jag visste ju att det skulle komma. 

I morse var hon lite ledsen, men när vi kom dit så fann hon snabbt nya bekantskaper och började skratta, prata och ville få veta vad dom höll på med. 

Jag vet att hon finner sig tillrätta och får nya vänner bland personal och andra gäster. Hon har det bra där, men jag hade inte riktigt fattat att det skulle kännas så tungt för mig. 

Det är ett nytt skede och jag vet att inget av det gamla kommer tillbaka.

Sätter mig nog och jobbar lite med sådant som ligger efter. Och så kan jag ju spela lite. Det brukar hjälpa.