Äntligen kunde vi gå ut en tur

 

Så var det då äntligen dags. Vad jag har sett fram mot att få ta BM i rullstolen och gå ut på en riktigt skön promenad.

Veckan har ju knallat på sedan jag skrev senast.

När jag kom i tisdags var hon pigg och glad. Sjukgymnasten var nöjd med henne och ville egentligen bara att hon skulle fortsätta träna med gåbordet som hon gör. Efter ett tag började hon bli trött, inte att undra på som hon hållit på. Efter en mysig kaffestund ville hon lägga sig. Yngsta dottern som kom lite senare fick träffa en mamma som mest sov.

Onsdag var hon på riktigt bra humör. Vi hade en härlig stund och pratade om allt möjligt, och om planen att vi skulle gå ut och gå på torsdag.

Tji fick vi. När jag kom på torsdag var hon trött och hade riktigt ont. Stygnen efter operationen togs bort på torsdag förmiddag så hon var verkligen inte i form. Bara trött och frusen. Mellandottern lyckades få komma in trots att hon inte var anmäld, men hon hade med kläder som BM behövde så dom gjorde undantag.

Så kom äntligen dagen. När jag kom upp till henne fick jag hjälp att ta på henne varma kläder och sen rullade vi ut till två döttrar och en Sally som väntade utanför. Efter en härlig promenad fick vi också en skön kaffestund utomhus innan det var dags att gå in. När vi kom in var hon trött av ett annat skönare skäl. Frisk luft. Hon hade inte varit ute sedan före olyckan. Det här gör vi om så ofta det går.