Stor eloge till personalen på USÖ

Efter lång väntan var det i dag dags för BM att bli opererad för sin höftfraktur.

Naturligtvis var jag väldigt glad att det äntligen blev av, men även lite nervös. Man vet ju aldrig vad som händer.

Under eftermiddagen när BM låg på operationsbordet åkte jag till boendet där olyckan hände och hämtade hennes saker. Chefen berättade att hon hade inlett sin vistelse på ett lysande sätt, genom att få både personal och gäster att bli glada och må bra. Det är sån hon är.

När jag kom hem ringde jag till avdelningen, men dom visste inte något förrän hon kommit tillbaka, så jag beredde mig på en stunds väntan.

Då ringde telefonen. ”Hej, det är syster Ann från USÖ, jag har en här som vill prata med dig”. Det var BM. Lite sluddrig på rösten, hon hade ju inte riktigt vaknat ännu ur narkosen, men glad som vanligt. Ett av de bästa samtalen. Jag kommer inte ihåg vad vi pratade om, men vi pratade. Skönt ändå att det finns ljuspunkter i det svåra.

Tack personalen på USÖ. Ni är guld.