Ett steg tillbaka

 

Idag hade vi planerat att gå ut på promenad i det vackra höstvädret, men det blev ett steg tillbaka istället. Inte på grund av höftfrakturen, och inte heller på grund av Alzheimer.

Efter frukost ville BM på toa. Väl där svimmade hon och var medvetslös några minuter. När sköterskan ringde och berättade, så blev jag ändå inte så rädd som man ibland kan bli. Jag kände igen det. Det har hänt några gånger förut, så jag vet vad det är.

Igår blev jag så glad för hennes framsteg. När hon skulle upp ur sängen satte hon sig upp och vred fötterna över sängkanten utan hjälp och utan att stöna för att det gjorde ont. Därefter reste hon sig själv tills hon stod med hjälp av gåbordet. Personal stod beredda att fånga upp henne, men det behövdes inte.

Nu är hon trött och frusen. Läkaren har beslutat om Covid-19 test och det är bra, men jag får ju inte besöka henne, och det är tungt. Hoppas få prata med henne i telefon i alla fall, och hoppas på ett negativt svar på testet.

Just nu får vi inte träffas, men hon har börjat kalla mig för ”min tomtegubbe” och gubben vill gärna träffa tomtemor